Jag var på begravning igår. Det är en släkting till mej som dött och hennes död kom helt oväntat. Hon blev endast 61, 62 i september. Det var en väldigt fin och personlig begravning. Prästen avslutade med några väldigt fina ord...
"Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt. Jag har bara gått in i nästa rum. Jag är fortfarande jag och du är du. Vad vi var för varandra tidigare är vi fortfarande för varandra. Tilltala mig med mitt vanliga namn. Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort. Förändra inte din röst, gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg. Skratta åt samma saker som vi brukade skratta tillsamman...s åt. Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort. Uttala det i lätt ton utan ngn skugga. Livet är likadant som det alltid har varit. Dess betydelse har inte förändrats. Det fortsätter oupphörligt. Varför skulle jag vara borta bara för att du inte kan se mig? Jag väntar på dig, under en tid, någonstans mkt nära dig, alldeles runt hörnet. Var lugn. Allt är i sin ordning". By Henry Scott
Jag tror på de här orden och det är såhär jag vill att det ska vara..
Mia, eller maria som hon egentligen hette brukade ofta passa mej när jag var liten och det var alltid så kul att komma dit. Så jag har jättemånga minnen från henne och kommer aldrig att glömma dom. Jag har även kvar en blomma som jag fick av henne. Jag hade sagt till min mamma att jag var på jakt efter en speciell växt som brukar kallas för Dr. Westerlunds hälsoblomma och mamma hade nämnt det för mia och hon hade då en som hon gav mej och den har jag fortfarande kvar. Och den tänker jag vara extra rädd om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar